SKROTTID - Ett epos. Mai Văn Phấn. Översättning: Tobias Theander. Trường ca ”Thời tái chế”. Tobias Theander dịch từ tiếng Việt sang tiếng Thụy Điển
Mai Văn Phấn
Översättning: Tobias Theander
Translated from Vietnamese into Sweden by Tobias Theander
Tobias Theander dịch từ tiếng Việt sang tiếng Thụy Điển

Tobias Theander översätter vietnamesisk skönlitteratur till svenska,
direkt från originalspråket. Foto: Peter Löfström

SKROTTID
Ett epos
Illustration av konstnären Nguyễn Thanh Thanh
Innehållsförteckning
Kapitel I: Synpunkter
Kapitel II: Mörkt och rött
Kapitel III: Teatern
Kapitel IV: Vägkorsningar
Kapitel V: Slaktarna
Kapitel VI: Samtal
Kapitel VII: Modeller
Kapitel VIII: En dröm
Kapitel IX: Anslutning
.jpg)
Kapitel I: SYNPUNKTER
Hela tiden stöter jag till er och er
värld. Tyck nu inte att jag är oförskämd! Jag förstår mycket väl att en del av
er ännu inte fått frid utan fortfarande snubblar runt i mörkret. Ni kanske till
och med är kvar allihop? Jag stiger upp, andas in. Från mungipan droppar blod
ner på min fosterjord.
*
Jag växte upp i en salig röra av rätt
och fel, klart och dunkelt, målmedvetet och vilset, trögt och längtande, modernt
och bondskt, generöst och snålt, stort och smått, ädelt och ynkligt, civiliserat
och efterblivet... En morgon såg jag en fisk simma mot strömmen och en stjärna som
utan att blinka väntade in morgonen. Med alla nerver på spänn kom jag till
skolan där jag satte mig bredvid mina klasskamrater, de flesta var redan döda. Läraren
talade som en berusad. Han lyfte ett finger till tecken när vi skulle vända
blad. Efter att ha granskat oss en efter en kom han fram till mig och sa,
närmast som en befallning, att om jag förstått innebörden av denna lektion kunde
jag också hålla tillbaka mina känslor.
*
Läraren visade oss modeller, av krig, folkvandringar,
utrensningar, omvälvningar... Människoben som staplats till berg, vägar och värdshus;
stadsmurar som hejdade förgiftade pilar från länderna utanför; floder av blod
och tårar. Alltsamman var gjort av vax. Han tände en tändsticka och satte eld
på alltsamman. Det var första gången vi såg förbrända själar och sotiga
ideologier. Som aldrig förr längtade jag efter ett eget ändlöst hav och en egen
himmel, en bred och trygg strimma fred. Med munnen och händerna fulla av tjock
rök flydde jag klassrummet.
*
Tålmodigt skrapade jag bort det svarta
sot som täckte vägen och svepte in dikeskanter, broar och vägspärrar. Jag
skummade även bort en svart hinna som stelnat på ytan av en sjö, plockade upp
brända snören, etiketter, en bränd pappersdrake som fastnat i luften. Jag gick
fram till en liten pojke och bönföll viskande: Låt mig gnida bort fläckarna
från dina kläder och din panna! Han blängde på mig som om jag vore ett vilt
djur, och sedan lommade han iväg utan ett ljud. Jag bara såg efter honom och
låtsades som om vi aldrig råkats, sedan gned jag varsamt bort sotet från hans
kropp med min trötta blick. I fantasin torkade jag honom ren till dess hans silhuett
tonat bort.
*
På morgnarna vaknade jag i ett tätt nätverk
av information, det kändes som om jag satt fast i en härva, en jättespindelväv.
Det hände, när jag promenerade runt bland alla nyheterna, att jag glömde äta
frukost. Jag tyckte att hela landet skenade fram som en helveteshäst. Överallt rykte
dammet så att man inte såg var vägen slutade och fälten tog vid. Var jag vaken
eller medvetslös? Var var jag någonstans? Och – en sådan dum tanke – hur många
fötter hade landet? Mitt hem kunde ju inte gärna utgöras av bara kullar, klippor,
odlingar, sandbankar och kanaler. Eller av orörliga föremål som sås och salt,
aska, kol och halm. Ibland kändes det som om landet inte hade några fötter
överhuvudtaget, dårarna kunde släpa iväg det vart de ville. Nu var de i alla
fall maktlösa. De kunde inte mer än väsnas och besudla jorden.
*
Tre personer satt tysta på ett café och iakttog
ett fuktigt, mögligt hål i ett hörn av rummet. En geting kröp ut och lyfte. En
av de tre hade varit fånge, flera gånger hade han försökt rymma men alltid
misslyckats. En annan hade skapat sig en ny tillvaro genom att förfalska ett betyg.
Den tredje kunde läka sina sår om han bara visste hela sanningen. Under tystnad
drack de ur sina koppar, var och en försjunken i sina egna osammanhängande
tankar. Var och en trodde att de andra två försöker slinka ut genom getingboet.
*
Ett stycke rått kött, flått och sköljt.
Kocken försökte så gott han kunde att hacka det i prydliga tärningar, men de flesta
blev rätt formlösa. Han marinerade dem i lök, vitlök, peppar, socker, chili,
fisksås och bränt socker. Den slemmiga massan pep på spisen. Krympte. Vred sig.
Knäppte. Köttbitarnas gemensamma dröm var att återfödas i en annan kropp, men för
ögonblicket var de helt upptagna med att avge fett, dra sig samman, gröta sig. De
väntade på att glida in i glupska stinkande munnar.
*
Själar ägde landskapet och hade namn efter föremål. Här
fanns till exempel en tvålsjäl, en papperskorgssjäl, en näsduks själ, en boks, en
fläkts, en handduks, en serveringsbrickas, ett drinktilltuggs, en grytas... Där
borta var förlossningsklinikens själ. Kommunstyrelsens. Skolans. Museets. Domstolens.
Djurparkens. Ett kontors själ. En fastighetsmäklares själ. Ett hotells själ. En
biodlarförenings själ. Ett stuteris själ. En kaserns själ... Var jag än gick träffade
jag på beväpnade människor som stoppade mig och frågade efter mina papper. Jag halade
fram en hel hög dokument ur fickan, men de hade alla upphört att gälla. Jag var
i en återvändsgränd, utan nyckel. Fick inte yttra mig. Balanserade vid kanten
av en avgrund. Föll i och ingen höll fast mig... Lika bra att vakna. Ute
regnade det och våt svalka fläktade från fönstret. Jag la mig igen och väntade
på en annan dröm.

Kapitel II: MÖRKT RÖTT
En trött sänglampa väckte en flod av
blod till liv. Blod blandat med blod, fränt, sipprande. En röd förbannelse.
*
Med ett rep knutet om halsen släpades
jag bort i en trång korridor. Mörk och fuktig. Jag låg på rygg och kunde inte
svälja. Ibland rev jag mig på spikar och glasskärvor som låg här och var på golvet.
Jag var alldeles sönderskrapad, ont gjorde det och jag hade blod över hela
kroppen. Blank och hal gled jag snabbt som en ål på fet lera. Jag blev slängd i
en hög med boskapskadaver som redan blivit flådda och tömda på blod. Repet runt
min hals togs raskt bort, det skulle användas till att släpa fram andra kroppar
längre bak i kön. När jag såg att vakterna byttes av höll jag andan, vände
ansiktet neråt och spelade död.
Vad jag kunde se avlämnade inte vakterna
någon rapport – avlösaren gick direkt till sin plats. Det slog mig att det här
kanske var en glipa, en chans, en tanklöshet, en försummelse. De hade inte
följt proceduren. Eller så hade det blivit rutin, en vana, kanske hade det inte
skett något större misstag på den här posteringen på länge, inget som fått
någon allvarlig konsekvens. Jag kröp upp bakom en intet ont anande vakt och slog
honom i nacken allt vad jag orkade. Jag band honom vid kurens fönster, tog på mig
hans uniform, släppte de djur fria som ännu var varma och hoppades att de skulle
få leva. Så smet jag.
*
I mig värkte en dröm om vissna
blodfattiga blad – de singlade till marken ett i sänder. Dessa torra löv tog
mig tillbaka till en tid av blodförlust, en tid av blodförakt, en tid då man
smusslade med blod, en tid då man utnyttjade blod och sjöng dess lov. En död
själ av obestämt kön svingade sig upp på ett bladskaft och presenterade sig som
före detta bloddroppe. Ett träd bredvid och en sparv riste på huvudet, men de
argumenterade inte vidare med själen. Den så kallade droppen antog nu formen av
en daggpärla med stjärnljus, en genomskinlig regndroppe på morgonen, ett streck
av apelsinsaft som runnit ner för hakan på ett drickande barn. Tårar dröjde i
ögonvrån, väntade, hoppades.
*
En gång i tiden, efter jordreformens
skenrättegångar, rann blod så att pölar bildades på bytemplets golv. En kvinna
som falskt anklagat sin svärfar för att använda henne som sexslav vilade nu på
samma gravplats som han. Om kvällarna när solen gått ner gick hennes rastlösa själ
och knackade på locket till hans kista för att få förlåtelse. Den gamle svärfadern
uppmanade i en dröm sina anhöriga att på den allra ljusaste dagen i
allhelgonahelgen berätta den sorgliga historien en enda gång, och därefter
aldrig mera föra den på tal.
*
En dröm om blod som stank fränt av isoleringscell,
av frihetskämpar trogna in till döden. De hade litat blint på de ideal de valt och
bara önskat det allra bästa åt sitt folk och sitt fosterland. Nu såg de hur
förrädare mot både ideal och stridskamrater utan betänkligheter blodade ner
vägen. I drömmen såg jag celldörrarna gapa tomma, den fräna lukten var där
ännu, men kämparna var borta.
*
Blodet sprutade i striden. Den enes över
den andres. Ruttnande kroppar i djungeln blödde. Uppsvällda kroppar i sjöar blödde.
Oavsett om någon såg det eller ej. Öden fullbordades eller klipptes av. Blodet
trängde fram ur levande kroppar, döda kroppar blödde inuti. Blod som levrat sig
och blod som inte levrat sig. Blod sköljdes bort, fläckarna bleknade, flagorna sögs
ner i den svarta jorden, försvann i avloppet. Blod signalerade åt blod utan att
se.
*
I natt sov alla djupt medan den mörka
röda floden drog förbi. En del sov med öppen mun, andra med utbredda armar och
ben, vissa sov som blommor som slutit sig för natten, som ruttna frukter, sov
som ibisar, sov som döda, sov med nedböjda huvuden, sov stående, sittande,
nickande, sov med en bit mat i munnen, sov med armarna i kors över bröstet, med
ett knä på armen, sov på personen bredvid, sov på magen, på höger sida, sov dreglande,
sov med öppna ögon, sov stönande, gick i sömnen och öppnade dörrar, kissade i sängen,
hade våta drömmar, gnisslade tänder, fes utan förvarning, snarkade som sågverk.
*
Minnet kom och återtog sin plats i det
förflutna. En ståltagg lurade i en grop, kulregn smattrade, kroppen fick duga
som gevärsstativ, skottgluggar blockerades, bläck spilldes på förhörsbord, protokoll
efter protokoll stämplades och arkiverades, valurnor plomberades, man firade en
löneförhöjning, gick på sjukbesök, gav blommor till blivande pensionärer, såg
en kär människa för sista gången, gratulerade en vän som blivit befordrad...
Allt framstod kyligt och precist, som i rollistan till ett skådespel. Plötsligt
visade sig dramats regissör, log svårtolkat och smet ut för att ta ett bloss.
Med ens blev han en profet, en arrangör, en visionär.

KÖP DIREKT FRÅN FÖRLAGET
SKROTTID - 180 kr
