SKROTTID - Ett epos. Mai Văn Phấn. Översättning: Tobias Theander. Trường ca ”Thời tái chế”. Tobias Theander dịch từ tiếng Anh sang tiếng Thụy Điển. Era of Junk – Epic. Translated from English into Sweden by Tobias Theander

Mai Văn Phấn

Översättning: Tobias Theander

Translated from English into Sweden by Tobias Theander

Tobias Theander dịch từ tiếng Anh sang tiếng Thụy Điển

 

 

 

Tobias Theander översätter vietnamesisk skönlitteratur till svenska,
direkt från originalspråket. Foto: Peter Löfström

 


 

 

SKROTTID

Ett epos

 

 

 

 

Illustration av konstnären Nguyễn Thanh Thanh

 

 

 

 

Innehållsförteckning

 

Kapitel I: Synpunkter

Kapitel II: Mörkt och rött

Kapitel III: Teatern

Kapitel IV: Vägkorsningar

Kapitel V: Slaktarna

Kapitel VI: Samtal

Kapitel VII: Modeller

Kapitel VIII: En dröm

Kapitel IX: Anslutning

 



 




Kapitel I: SYNPUNKTER

 

 

Så fort jag rör mig stöter jag mot er värld. Beskyll mig nu inte för att vara fräck! Jag vet ju så väl att en del av er inte hunnit få frid ännu utan fortfarande famlar i mörkret någonstans. Eller är ni kanske kvar allihop? Jag tar ett steg uppåt och andas. Från min mungipa strilar blod ner på moder jord.

 

*

 

Jag växte upp i en salig röra av rätt och fel, klarsynthet och glömska, målinriktning och vilsenhet, förvillelse och längtan, modernitet och småjordbruk, generositet och småsinthet, stora drag och små detaljer, ädelhet och uselhet, kultur och efterblivenhet... En morgon träffar jag på en fisk som simmar mot strömmen, en stjärna som utan en blinkning inväntar morgonen. Med fjärilar i magen kommer jag till skolan där jag sätter mig bredvid mina klasskamrater av vilka de flesta är döda. Jag lyssnar på lärarens exalterade föreläsning. Han lyfter ett finger till tecken när klassen ska vända blad. Han tittar rätt länge på oss en efter en och går därefter fram till mig och säger som en befallning att om jag förstår hans lektion måste jag kunna hålla tillbaka mina känslor.

 

*

 

Läraren visar oss en rad modeller, av krig, kolonisationer, reningar, reformer... benknotor staplas till berg, till vägar och värdshus, till stadsmurar som hejdar de förgiftade pilarna från länderna utanför. Han har vaxmodeller av floder av blod och tårar. Han tänder en tändsticka och sätter eld på modellerna. För första gången får vi se själar och ideologier som luktar bränt och är svarta av sot. Desto mer längtar jag då efter havet och min egen oändliga himmel, en bred och stadig markremsa av fred. Med en näve tjock och svart rök i mina krampaktigt kupade händer flyr jag klassrummet.

 

*

 

Tålmodigt skrapar jag bort det svarta sot som täcker vägen ut och sveper in vägrenar, broar och gränspålar. Jag skummar till och med av en svart hinna som stelnat på vattenytor, samlar ihop svarta band, svarta etiketter, en svart pappersdrake som fastnat i luften. Jag går fram till en liten pojke som viskar som i bön: Vill du gnugga bort det svarta som lagt sig på mina kläder och min panna! Han kastar en ilsken blick på mig som om jag vore ett vilddjur, och sedan lommar han iväg utan ett ljud. Stilla tittar jag efter honom och låtsas som om vi aldrig setts, sedan gnider jag varsamt bort sotet från hans kropp med min trötta blick. I fantasin torkar jag honom ren tills hans silhuett tonar bort.

 

*

 

På morgnarna vaknar jag i ett nätverk av information, det känns som om jag sitter fast i en härva, ett jättespindelnät. Vissa dagar då jag promenerar runt bland alla nyheterna glömmer jag rent av bort att äta. Jag får för mig att hela landet här stormar fram som en häst i galopp, en sådan häst som hämtar döda själar till himlen. Överallt är det så mörkt av rykande damm att man ser inte var vägen slutare och fälten börjar. Är jag vaken eller medvetslös, och var är jag någonstans? Sen får jag den fåniga idén att undra hur många hovar landet har. Min hembygd kan ju inte bara bestå av kullar, stenblock, trädgårdar, sandbankar, kanaler och bäckar. Eller sås och salt, aska och kol, orörlig halm. Ibland tänker jag för mig själv att landet inte har några fötter överhuvudtaget utan att idioterna kan släpa iväg det vart de vill. Vid det här laget är de maktlösa. De bara skränar och befläckar landet.

 

*

 

Tre personer sitter tysta tillsammans på ett café och observerar länge och väl ett fuktigt, mögligt hål i ett hörn av rummet. En geting kryper ut och lyfter. Den ene har varit fånge, flera gånger har han försökt bryta sig ut men misslyckats. Den andre har förändrat sitt liv genom att förfalska ett prov. Den tredje kan läka sina egna sår när han vet hela sanningen. De fortsätter att tiga medan de dricker ur sina koppar, var och en försjunken i sina egna osammanhängande tankar. Var och en tror att de andra två försöker slinka genom getingboet.

 

*

 

Ett stycke rått kött blir flått och sköljt. Kocken gör vad han kan för att hacka det i prydliga tärningar, men de flesta bitarna får ingen särskild form överhuvudtaget. Han marinerar dem i kryddor, de klibbar vid varandra med torkad lök, vitlök, peppar, socker, chili, fisksås och karamelliserat socker. Den slemmiga massan piper på spisen. Krymper. Vrider sig. Knäpper. Köttbitarna när en gemensam dröm om att återfödas i en annan kropp, men just nu är de helt upptagna med att smälta ut fett, dra sig samman, gröta sig. De väntar på att glida in i illaluktande, giriga munnar.

 

*

 

Själar har landskapet i besittning och har namn efter föremål. Se, här är en tvåls själ, en papperskorgs, en näsduks, en boks, en fläkts, en handduks, en serveringsbrickas, drinktilltuggets, en grytas... Där borta är en förlossningskliniks själ. En kommunstyrelses själ. En skolas själ. Ett museums själ. En domstols själ. En djurparks själ. Ett kontors själ. En fastighetsmäklares själ. Ett hotells själ. En biodlarförenings själ. Ett stuteris själ. En kaserns själ... Vart jag än går möter jag beväpnade människor som stoppar mig och frågar efter mina papper. Jag letar i fickan och får upp en hel hög dokument som alla upphört att gälla. Jag sitter ohjälpligt fast i en rävsax. Får inte yttra mig. Hamnar vid en avgrund. Faller och ingen håller fast mig... Det hela är så hopplöst att jag vaknar. Det regnar ute och en sval fukt fläktar mot fönstret. Jag lägger mig ner och väntar på en annan dröm

 

 

 

 





Kapitel II: MÖRKT OCH RÖTT

 

 

En hängig sänglampa väcker en flod av blod. Blod blandas med blod, fränt, sipprande. En röd hemsökelse.

 

*

 

Med ett rep knutet om halsen släpas jag bort i en trång korridor. Mörk och fuktig. Jag ligger på rygg och kan inte svälja. Då och då stöter kroppen till en spik eller glasskärva som blivit kvar på marken. Jag är alldeles sönderskrapad, ont gör det och blodet sprutar. Blodet gör min kropp blank och hal och den glider snabbare, som en ål på fet lerbotten. Jag blir slängd i en hög med boskapskadaver som redan fått halsarna avskurna och blivit flådda. Repet runt min hals tas raskt bort, det ska användas till att släpa fram andra kroppar längre bak i kön. När jag ser att en vaktgrupp blir avlöst håller jag andan, vänder ansiktet neråt, ligger stilla som om jag vore död.

 

Vad jag kan se avlämnar inte de avgående vakterna rapport till de nya, dessa ställer sig genast på sina platser. Jag tänker hastigt att det här kanske är en glipa, en chans, en tanklöshet, en ansvarslöshet. De har inte följt proceduren. Eller så har det blivit en rutin, en vaktvana, kanske har det inte skett något större misstag på den här posteringen på länge, inget som fått någon allvarlig konsekvens. Jag kryper upp bakom en intet ont anande vakt och slår honom i nacken allt vad jag orkar. Jag binder honom vid vaktrummets fönster, tar på mig hans uniform, befriar de djur som ännu är varma och hoppas de ska få leva. Så smiter jag.

 

*

 

En dröm värker om träd med vissna blad som faller av, ett efter ett singlar de ner, blodfattiga. De gula löven tar mig åter till en tid av blodförlust, en tid av blodförakt, en tid av blodbedrägeri, en tid av utnyttjande och lovsjungande av blod. En död själ av obestämt kön gungar uppe på ett bladskaft och meddelar att den en gång var en bloddroppe. Ett träd bredvid och en sparv rister på huvudet, men de argumenterar inte vidare med själen. Droppen ifråga har nu formen av en daggpärla med stjärnljus i, en genomskinlig regndroppe på morgonen, ett streck av apelsinsaft som runnit ner för hakan på ett barn som druckit. Tårar som samlats i ögonvrån väntar, hoppas.

 

*

 

En gång rann det blod så det bildade pölar på bytemplets golv. Det var under jordreformens anklagelser och fördömanden. Kvinnan som på den tiden falskt anklagade sin svärfar för att ha tvingat henne att vara hans sexslav vilar nu i frid på samma gravplats som han. Varje kväll när solen gått ner går hennes döda själ och knackar på locket till den gamle mannens kista för att be honom om förlåtelse. Den gamle kom igen i drömmar för att uppmana sina anhöriga att välja den allra ljusaste dagen i allhelgonahelgen för att berätta den sorgliga historien en gång. Och sen aldrig mera nämna den.

 

*

 

En dröm om blod som stinker fränt av isoleringscell i fängelse, av patriotiska krigare trogna in i döden. De trodde helhjärtat på de ideal de valt till sina och önskade bara det allra bästa åt folket och Fosterlandet. Nu ser de hur förrädare mot både deras ideal och deras stridskamrater alldeles godtyckligt fläckar ner vägen med blod. I drömmen ser jag dörrarna till isoleringscellerna gapande vidöppna, den fräna lukten är där ännu, men patrioterna är borta.

 

*

 

Blod sprutar. Blod väller över blod i striderna. Djungeln blöder av ruttna kroppar. Bäckar och sjöar blöder av uppsvällda kroppar. Blod rinner både när många ser på och när inte en enda ser på. Livsöden avslutas, och blir avslutade. Blod sprutar och i kadavren har det runnit klart, rent blod. Blodet levrar sig och kan inte levra sig. Blodet sköljs bort, resterna suddas ut, det sugs ner i den svarta jorden, försvinner i avloppet. Bloden ger varandra tecken men ser dem inte.

 

*

 

I natt sover alla vidare som i dvala och låter det mörka röda flödet dra förbi. En del sover med öppen mun, andra med utbredda armar och ben, vissa sover som en blomma som slutit sig för natten, som en rutten frukt, sover som en ibis, sover som en död, sover med nedböjt huvud, sover stående, sover sittande, sover nickande, sover med en bit mat i munnen, sover med armarna i kors över bröstet, med ett knä på armen, sover på personen bredvid, sover på magen, på höger sida, sover saglande, sover med öppna ögon, sover stönande, går i sömnen och öppnar dörrar, kissar i sängen, har en våt dröm, gnisslar tänder, fiser utan förvarning, snarkar som ett sågverk.

 

*

 

Minnet har kommit och bemäktigat sig det förflutnas rymd. En vass tagg sticker fram ur en fotsax, ett kulregn smattrar, kroppen känns som ett gevärsstativ, skottgluggar blockeras, bläckfläckar spills på förhörsbordet, högvis med mötesprotokoll numreras, valurnor plomberas, man firar en löneförhöjning, går på sjukbesök, ger blommor till blivande pensionärer, någon ser en kär människa för sista gången, gratulerar en som blivit befordrad... Alla framträder kyligt och precist, som när rollerna presenteras i ett skådespel. Plötsligt visar sig dramats regissör, ler svårtolkat, sen smiter han ut och tar ett bloss. Med ens blir han en profet, en arrangör, en visionär.

 

 

 

 





Kapitel III: TEATERN

 

 

Scen 1:

 

Jag drömmer om en tom scen. Mummel bakom ett skynke. Varje åskådare gissar sig till vad pjäsen handlar om utifrån sina egna erfarenheter. Den är ett möte, en omskolningskampanj, ett seminarium för att sprida en resolution, fördela uppdrag, dela upp en vinst, ett offentligt fördömande, en dag då ett beslut offentliggörs, ett samtal om senaste nytt, en utrensning, ett välkomsttal till en representant för ledningen, ett arbetspass hos räddningstjänsten, ett slutet val...

 

Fortfarande samma dröm. Scenen är fortfarande tom. Ljuden bakom skynket fortsätter. De hörs inte tydligt, högtalaren är verkligen dålig. Nedanför är åskådarna tysta.

 

Åter hörs ljud bakom skynket. En kvävd röst. En vädjan. Ett gräl. Bankande på ett bord. En bön om ursäkt. Någon säger en väldigt lång mening som verkar aldrig vilja ta slut. Smällen när ett hårt föremål kastas på golvet. En röst som höjs i slutet av meningen. Rassel av patroner i ett gevär, men inget skott. Snyft från en kvinna. En rungande utskällning. En hackande röst. Klirrande av metall som slår mot metall. En darrande mansröst. Nästa röst skakar också.

 

Vetskapen om vad som hänt sprider sig från scenen. Alla är eniga. En strålande succé. Ett lyckligt slut.

 

 

 

Scen 2:

 

Bänkarna står i prydliga rader. Varje bänk har plats till tre personer. Längst bak på scenen finns ett skynke, en blomvas, en bordduk. Ordföranden ser viktig ut, han är ledigt och propert klädd. På hans befallning går de övriga tigande ut på scenen och sätter sig på bänkarna. Ingen stöter till någon annan, alla har högtidlig hållning och rak blick. Redan ett par minuter efter att ridån gått upp har några dåsat till. Andra speglar sig och trimmar ögonbrynen. En del petar vax ur öronen, lägger huvudet på sned, gapar. En del drar i sina fingrar så det knäpper. Där är en som försiktigt knuffar sin granne i sidan med armbågen, han vill väl säga något. Ordföranden begär full uppmärksamhet, inga privatsamtal, inga sms, telefonerna ska stå i tyst läge. Det hörs spridda buanden från publiken, några kastar till och med saker upp på scenen. Det mumlas, ska det där föreställa teater så kan väl vem som helst vara skådespelare. Några lämnar lokalen med ett par sanningens ord.

 

 

 

Scen 3:

 

Skådespelaren står med benen brett isär till tonerna av en roddarvisa och låter hela kroppen gunga som till årslag. En stiliserad båt glider ut på scenen. Skådespelaren fingerar ett par årtag, sen pekar han ner mot marken och sjunger: tirili tirili och fisken den spritter... Så lägger han handen vid ögonbrynen, turilu turilu och svalan den flyger. Inget kunde vara enklare än så, men genast brister flera åskådare i gråt. De ömkar fisken som biter i kroken innan den hunnit bli vuxen, fågeln som fastnar i nätet första gången den flugit ur boet. Nu talar en av arrangörerna i högtalaren. Han uppmanar alla att tygla sina känslor, det är långt kvar innan pjäsen når sin stora klimax. Om ni är så här lättrörda kommer vi att avbryta pjäsen!

 

 

 

Scen 4:

 

Ett skynke delar scenen på mitten, dödsriket på ena sidan och de levandes värld på den andra. De skådespelare som föreställer döda själar är vitsminkade, de i den levande världen är röda. En spelar en nyligen avliden. Begravningsarbetet sätter igång, alla hjälps åt att bära honom från ena sidan skynket till den andra. När han fått ansiktet sminkat vitt kastar han en blick på den vanliga världen. Svetten bryter fram. Så många enkla, naturliga sanningar han varit okunnig om trots att han levat så länge.

 

Här är en väg som är alldeles rak. En annan som slingrar sig. En tredje som går i sicksack... Fötter som går vilse trampar i varandras spår, suddar ut dem, går vilse igen. Suddas sen ut igen. Revolutioner störtar tyranner och förtryckare. En del framgångsrika revolutioner träder fram som ledare för sitt rike. Efter alltför lång tid som ledare blir de korrupta diktatorer. Folk måste offra så mycket blod för att få sin frihet men glömmer läxan från ett grönt träd. Frihet till fotosyntes, frihet att gå i blom, frihet att sätta frukt.

 

Plötsligt samlas några av de vitsminkade själarna och börjar peka. De dödas sida och de levandes sida har var sin sufflör.

 

 

 

Scen 5:

 

I denna scen dömer en ambulerande domstol en förhärdad brottsling till döden. Domaren ger honom lov att säga sina sista ord. Han berättar att han bott hela sitt liv där på platsen. Livet har lärt honom att rätten tillhör de starka. Han bekänner att när han slog till var det han som var starkast. Plötsligt hoppar en retad åskådare upp på scenen med en sandal i handen. Ordningsvakten hejdar honom kvickt och säger åt honom att lugna sig, det är bara en pjäs. Då har skådespelaren som spelade den döde redan lämnat scenen och sminkat av sig, och nu smyger han hem på omvägar. Den uppretade mannen i publiken går också hem men på samma väg han kom.

 

 

 

Ovationer

 

Hela pjäsen har spelats utan musik eller sång. Nu tänds det lampor av alla möjliga slag på scenen.  En efter en kliver artisterna fram, alla skrattar på samma sätt och bugar sig för publiken. Först nu får man se skådespelarnas riktiga ansikten.

 

Applåderna mullrar som åska men saktar efter ett tag ner till en jämn puls. De dånar taktfast som en parad på stora torget.

 

Den purpurröda ridån sänker sig sakta.

 

 

 

 





Kap IV: VÄGKORSNINGAR

 

 

Flickan har väntat på en pojke som gett sig av och aldrig kommit hem. Hon har blivit en svag, darrig gumma. I natt väller plötsligt en röd flod in i hennes dröm. Vattnet drar mjukt i musklerna i hennes rygg och händer, det andas in gryningsnatt och morgondagg i hennes mun. Mot hennes midja och axlar slår våg på våg av vatten från en båt som glider fram i drömmen. Floden har fört gumman åter till hennes ungdoms blomstring och plötsligt möter hon sin älskade. På sin tid hade det röda öppnat en hel mängd villovägar inför deras ögon. Och de hade valt en egen väg för att kvickt gena över till sitt mål bortom horisonten.

 

Deras röster klingar längtande i blodflodens plåga:

 

– Vi är en bra bit nu från ondskans klor, du behöver inte vara rädd, älskade!

 

– Följer någon efter oss?

 

– Vi går den väg blodet valt.

 

– Människan gör alldeles för många fel.

 

– Folkmassor styrs ofta av giriga och farliga typer.

 

– Som åberopar idealen, folket, till och med förnuftet.

 

– De säger att förnuftet har en ram.

 

– I en ram blir allt förvrängt och förvridet.

 

– Vi måste komma på ett sätt att förstöra den.

 

– Tror du på förnuftet, storebror?

 

– Ja, på det förnuft som finns i hjärtat, inte i de ondas käftar.

 

– Ändrar förnuftet sig?

 

– Hela tiden.

 

– När?

 

– När människans frihet blir bortrövad.

 

– Och människorna blir slavar, en skock djur.

 

– Vilka är de?

 

– Tyranner, opportunister, vapenhandlare.

 

– Smäller det inte bakom oss? Kan vi öka farten?

 

– Var inte rädd, vi är redan utom skotthåll.

 

– Hänger de inte efter oss?

 

– Nej, blodet har levrat sig. De kommer inte ifatt oss.

 

– Då stannar vi och faller på knä och tackar blodet!

 

– Vi kan inte tacka det.

 

– Blod är ovärderligt och odödligt.

 

– Vi ska föda barn till tack.

 

– Kommer våra barn att känna till den här korsningen när de blivit stora?

 

– Kanske inte. Och vi kommer inte att finnas kvar då, eller om vi gör det har vi blivit gamla och glömska.

 

– Då borde vi skriva ordet FRIHET, redan nu, och be någon sätta upp det på vår grav.

 

– Jag hör vågor och känner en sval bris.

 

– Vi klär av oss och går i tillsammans och tvättar oss.

 

Vågorna och den hårda vinden har förvandlat paret till en kullvält båt. Masten som svängt runt och kilats fast i havsbottnen håller båten svävande i luften. Skrovet på båten spänns, sväller, nära att spricka. Rasande vågor vräker sig uppåt mot det hala sjögräset som vajar i solen på den upp- och nervända båtens botten. Gnistrande skum smeker skrovet gång på gång, gång på gång. De vill spricka så båten blir stadigare än en båt och havet större än ett hav. De vill bli fiskar, sländor, koraller, förvandlas till alla möjliga havsdjur, så att ingen kan fånga dem, skilja dem åt eller förgifta dem. Först sjunker fören och därefter ratten ner i vågorna. Masten står rakt upp, stadigt inkörd i innanmätet på den klängande, gungande båten.

 

 

 

 





Kapitel V: SLAKTARNA

 

 

Slaktare 1

 

Än lever han, men Helvetets eld slickar honom redan i ansiktet. Han tittar nedåt och ber elden förlåta honom men det är för sent. Strömmen av döda som runnit mellan hans fingrar har förvandlats till ett stort odjur som lindat sig om honom och suger i sig hans benmärg. Plötsligt släpper monstret taget. När han faller till marken med ansiktet neråt återskapas det sista ögonblicket i livet hos de djur han dödat. Djuret bligar uppåt med glanslösa ögon när han rutinerat fäller det med sin slägga. Det rycker och darrar sakta i dess ben när en spann vatten spolar över kroppsdelarna. Kraftfullt hugger den vassa kniven i slaktarens hand, blank mot pälsen. Huvudet faller och blir sågat i bitar. Bogen, bringan, klövarna staplas i prydliga högar. Slaktaren skälver. Hans livlösa ögon glor, orörliga. Han finner sig i att de döda djurens själar kommer tillbaka och pinar honom. Detta är en slaktarbänk, ett rättvist spel. En frihetstribunal, en plats för rättfärdiga domar.

 

 

 

Slaktare 2

 

Slaktare med ärliga ansikten finns överallt, i kök, trädgårdar, på marknader, i korgarna på gatuförsäljarnas bärstänger, i restauranger, på risfälten... De har spridit alla tänkbara slags smittor ända sen människorna började välja ut avelsdjur och sädesslag. De använder tillväxtstimulerande kemikalier. De injicerar gift i frukt, mat och dryck. Döden har formen av röda, feta köttbitar. Av runda, mjuka räkor och bläckfiskar. Av späda grönsaker och saftiga frukter som kan lagras länge utan att ruttna... Ingen kan veta var eller när slaktarna svingar sina knivar. Men på gatan i någon by hör man plötsligt trummor och skalmejor sorgesamt ledsaga unga människor som dött i någon ovanlig, farlig sjukdom. Grymma yxor hugger ofta och likgiltigt var som helst, i nattens mörker såväl som i solens sken. Någonstans vrider sig en människa i pina, kräks, sprattlar, kämpar med döden. Kemikalier och moderna läkemedel under utprovning får liken att stelna i kistorna så att de inte bryts ner under sorgeåren De anhöriga måste skrapa benknotorna rena med rakkniv när de ska flyttas till sin slutliga viloplats. Under tiden sitter slaktarna obekymrade vid sina matbord. Men även de äter gifter, från andra slaktares brottsliga händer.

 

 

 

Slaktare 3

 

En slaktare gör bot innan han dör. Han donerar sina händer till ett museum som ett vittnesbörd om sina felsteg. Redan innan kroppen sveps får han sin önskan uppfylld. Man lägger hans händer i en speciallösning i en liten glasflaska. Den exploderar ögonblickligen. Det spelar ingen roll hur många gånger man försöker med nya flaskor, de spricker allihop. Till sist placerar museipersonalen händerna i en tjock zinkdunk med lås. Ändå ser de varje natt hur slaktarhänderna ändrar form som en mollusk och kryper ut genom en smal springa i dunkens lock. Händerna letar efter en staty i museets innersal.

 

 

 

Slaktare 4

 

Ibland uppenbarar slaktaren sig som en blomma. Han tjusar dig med lockande färg och doft. Han lockar in dig i en gränd, till en mörk plats eller något annat ödsligt ställe. Han säger att du får välja dödssätt. Självklart reagerar du häftigt, men till slut går det ändå som det måste. Han hämtar böcker för att ge dig tips. Här är en bok som lär dig att vara uthållig vid smärta, att släcka ut dina känslor tills det är dags att ge upp andan. Ett annat sätt är att lukta på blommor så du får nedsatt syn för livet och inte kan urskilja olika värden. Och här är den sista boken, den ger dig förmåga att lura dina sinnen. I morgon ska du tyna bort och bli stel både fysiskt och psykiskt, men du kommer likväl att tro att du offrar dig för något heligt och gott.

 

 

 

Slaktare 5

 

Han kom på natten, skruvade upp ljuset och rusade rakt in i mitt hem. Han ryckte åt sig boken som jag höll på att öppna, grep mig i håret och drog mitt huvud bakåt. Han studerade noga mitt uppåtvända ansikte. Sedan tittade han noga på bokens omslag och släppte mig långsamt fri. Var det ett misstag? Det var tydligt att han letade efter någon, försökte kidnappa någon. Han såg tveksamt på mig en lång stund innan han slutligen slank iväg utan ett ord. Sedan kom han tillbaka, fort, med rasande blick och glimmande kniv, men då var jag redan borta. Nattens mörker skyddade mig, hjälpte mig att se klart, att observera vad han gjorde och hurdan han var, den listige slaktaren som måste ge upp. Men han kunde inte veta var jag var, fast jag var mycket nära honom.

 

 

 

Slaktare 6

 

Tankeslaktarna tvingar oss att följa raka vägar utan att vika av. Men i den naturliga världen finns så många sjöar, berg, forsar. I sinnevärlden finns det inga vägar som bara går rakt fram i det oändliga. Människans evolution sker ofta i kurvorna, kulturer brukar uppstå i korsningar. Slaktarna har förstått detta, så de lägger sig i bakhåll där. De oskadliggör snabbt sådana som de betraktar som suspekta eller vilseledda. På raka vägar ser jag ofta slaktare med en siffra tatuerad på sina bara överkroppar. De står där trygga och orörliga som milstenar.

 

 

 

Slaktare 7

 

Han hör redan till den andra världen. Det enda synliga spåret av honom bland de levande är reliefen på hans gravsten. Avbildad rakt framifrån, med plirande blick bakom glasögonen och luggen kammad åt sidan. Hans väst avslöjar inget annat än en rad knappar till innanför. Hans blodbesudlade hand gled för länge sen djupt ner i jorden. Hans yngsta barn vakar över en hemlig sida ur hans testamente, den får inte öppnas förrän efter tre generationer. Efter så lång tid kommer eftervärlden att ha frihet att brodera ut biografin över mannen i graven. Då ska samhället vara civiliserat och slaktarfritt. Från den tredje generationen och framåt ska släktled efter släktled lovsjunga hans välgärningar. När han levde var han barmhärtig, generös och älskade allt som levde.

 

 

 

 





Kapitel VI: SAMTAL

 

 

Samtal 1

 

– Jag blev likviderad i slutet av 1941.

 

– Var då?

 

– Vid pomeloträdet där borta.

 

– Vem dödade dig?

 

– Franska hemliga polisen, med lite hjälp av borgmästaren.

 

– Hade du något med dig?

 

 – En flagga.

 

 – Vem skulle du lämna den till?

 

– Till de fattiga och förtryckta i trakten.

 

– Vad skulle den ge för kraft när den fladdrade i vinden?

 

– Den skulle leda bönderna, arbetarna och de läskunniga.

 

 – Mot vilket mål?

 

– Självständighet, frihet, lycka.

 

– Tala vanligt så man förstår!

 

– Folket skulle slippa leva i fattigdom och nöd, slippa hårda dagsverken och tunga skatter, slippa förakt och stryk, slippa orättvisor. De skulle leva fritt och glatt.

 

– Tror du fortfarande på det där?

 

– För all framtid.

 

– Kan du visa vad du tror på?

 

– Se på den feta jorden och det gröna gräset där borta.

 

 – Låt mig dra hit ett av grässtråna.

 

 – Klorofyllets eld lyser alltid i gräset. Finns det något sätt att föra över den till stackarna som lunkar omkring där ute?

 

– De känner redan till det där, de fick utbildning redan som barn.

 

 

 

Samtal 2

 

– Jag var förste korpral, tillhörde tjugofemte divisionen Tropikblixten i Vietnams republikanska armé och sårades till döds den 28/4 1975 på basen i Đồng Dù.[1]

 

– Jag var sergeant, tillhörde C5, division 320A, Vietnamesiska folkets armé och träffades av en kula när jag körde in med en pansarvagn modell T54 för att öppna basen.

 

– Du kan komma närmare. Vi har lämnat våra vapen hos de levande.

 

– Se på dem som ännu lever. Se hur de äter, plöjer och harvar tillsammans.

 

– De överlevde när de gick genom blod med oss.

 

– Totalt på bägge sidor dog fem miljoner vietnameser, och ett okänt antal blev sårade eller kom ifrån varandra sedan kriget började.

 

– Hälften av skogsarealen förstördes. Tiotusentals människor blev offer för Agent Orange, avlövningsmedlet.

 

– Vi har också förlorat ovärderliga immateriella värden.

 

– Det var väl värt det, att gå genom blod?

 

– Det var väl värt det, att gå?

 

– Det var väl värt det?

 

– Det var väl värt.

 

– ...

 

 

 

Samtal 3

 

– I februari 1979 blev jag hitföst och föll redan här på bron över Beilun.[2]

 

– Vi såg ditt befäl ge order att kasta din kropp i Ka Long[3] för att göra vägen fri när kinesiska armén gick in i Vietnam.

 

 – Min egen själ stod där också och såg hur jag stirrade på det där befälet.

 

– Sedan draggade Vietnamesiska folkets armé upp din kropp vid Chắn Coóng Pha[4] och begravde den.

 

 – Hatar du fortfarande Vietnam?

 

– Propagandan hade fått mig att göra det innan jag kom hit.

 

– Med böcker, information, filmer?

 

– Nej, de politiska kommissarierna i Kinesiska folkets befrielsearmé spred den direkt. Vi soldater fick inte mycket att läsa.

 

– Vi har alltid varit tvungna att offra blod och svett på att bygga försvarsverk mot er.

 

– Jag ser klarare sedan jag dog.

 

– Ni har varit sluga och dolska fiender till oss i fyra tusen år.

 

– Alla våra dynastier var människoätande.

 

– När ni varit starka har ni alltid varit en katastrof för oss andra.

 

– Var du medlem i kommunistpartiet?

 

– Det behöver du inte fråga om. Ni respekterar inget annat än ert eget folks snäva intressen.

 

 

 

Samtal 4

 

– En enda modell kan inte gälla för alla samhällen.

 

– Var tid har sina ideal.

 

– Vi är i en minimipunkt på en sinuskurva nu.

 

– Nej, vi har börjat på en ny period.

 

– Då är det väl dags att omdefiniera självständigheten, friheten och lyckan?

 

– Livets flod tolkar dem.

 

– Skulle du kunna förklara friheten lite utförligare?

 

– Den är människans överlevnadsinstinkt. Den flammar alltid upp på nytt.

 

– Människan gör alltid medvetet motstånd mot att förslavas av andra,

 

– Menar du att friheten är själva ursprunget för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska institutionerna?

 

– Javisst. Den är väl beroende av transparenta institutioner, eller hur?

 

– Nej, det är behovet att bygga upp en rättsstat som föds ur den enskildes frihetslängtan.

 

– Vad är självständighet och lycka då?

 

– Det är till dem friheten leder. En kausal kedja.

 

– Är självständigheten det av de här begreppen som kostar mest?

 

– Vi fick offra flera generationer för att få den.

 

– Den sitter väl lite ostadigt nu i globaliseringen?

 

– Vi behöver omdefiniera begreppet.

 

– Tycker du att du fått frihet?

 

– Nej, inte ens någon rätt att skrika ut min smärta.

 

 

 

Samtal 5

 

– Jag är en vattendroppe.

 

– Vi förenas till en större droppe.

 

– Nej. Vi har en harmonisk samvaro och glider ofta isär.

 

– Menar du att det finns gränser mellan dina och mina intellekt och känslor?

 

– Ett civiliserat samhälle är en blandning av människor med var sitt jag och olika känslor.

 

– Det där är väl själva grundvalen för de mänskliga rättigheterna?

 

– Varje droppe har rätt att yttra sig.

 

– Att vara jämlik och fri.

 

– Jag finns till genom Guds välsignelse.

 

– Jag är upplyst genom Buddhas underverk.

 

– Andra faller i trans hos Modergudinnan.

 

– Jag respekterar alla val!

 

 

 

 





Kapitel 7: MODELLER

 

 

Modell 1

 

På sextiotalet fick många familjer i Nordvietnam gratisnummer av kinesiska bildtidningar. Än idag minns jag bilderna av äppelkindade arbetare, bönder och soldater. De höll alltid i en skära, ett vapen och Maos lilla röda. Jag och min bror turades om att klippa ut figurerna ur tidningarna och sätta upp dem på bambuskärmen hemma. Min bror satte också upp dem på ytterdörren till nyår.

 

På den tiden brukade jag följa med mamma och pappa ut på fälten när det ringde i kooperativets klocka. Vi arbetade för att få vår lön noterad i anteckningsboken. Och ibland var det tävling, tävling i att harva, sätta ut ris, gödsla, skörda... Vid alla tävlingar fanns det flaggor, trummor, kastanjetter och banderoller. En grupp stod vid vägkanten och tittade på, uppmuntrade, hejade på med mycket höga röster. Vid de tillfällena såg kooperativchefen ut ungefär som de i bildtidningarna.

 

 

 

Modell 2

 

I mitt sista år på universitetet blev jag kuggad i politik, provet om det kollektiva ägandets anda. Jag hade tagit med mig en hel massa fusklappar, antecknat det viktigaste i både händer och fötter, hade kontakt med bänkarna både framför och bakom men ändå körde jag. Ett år senare stötte jag händelsevis samman med läraren i kursen på en pub. Han erkände att inte han heller kom ihåg innehållet i föreläsningarna. Han berättade att innan han gick in till lektionerna brukade han ha lagt ner mycket tid på att lära in det han skulle säga utantill, sida för sida. Dagen efter hade han redan glömt det. När han inte orkade lära sig allt utantill längre blev han tvungen att gå i pension. Vi drack oss så fulla tillsammans den dagen, han och jag, att vi törnade in i en elstolpe när vi gick ut.

 

 

 

Modell 3

 

För att bevara ordningen och säkerheten i samhället fick vi i uppgift att hålla varandra under uppsikt. Naturligtvis kunde inte jag veta vem som vaktade på mig. Jag ansvarade för att bevaka en granne. På morgnarna brukade han köra motorcykel till sin arbetsplats, och på eftermiddagen tillbaka igen. Jag hängde efter honom och antecknade varenda liten rörelse han gjorde. Men jag blev helt frustrerad när han på kvällarna stängde dörren och gick och lade sig. Jag undrade vad han och hans familjemedlemmar pratade om och vad han hade för sig i mörkret. När sedan kvarterskommittén sammanträdde steg jag självmant fram och utövade uppriktig självkritik, erkände att jag felat, brustit i ihärdighet, varit idealistisk. Med hänsyn till hemlighetsprincipen gällande långvariga uppdrag nämnde jag varken namnet på föremålet för min skuggning eller några konkreta detaljer, utan valde att uttrycka mig med allmänt intetsägande adjektiv.

 

 

 

Modell 4

 

Jag blev ombedd att sitta med i arbetsgruppen för en stadsdelsplan. Vårt enda faktaunderlag var en svartvit bild i formatet 6 x 12 cm. Vi turades om att studera den och skissa på modeller. Jag vände och vred på fotot men hittade inga relevanta detaljer. Vi höll flera sammanträden men kom aldrig fram till en acceptabel plan. Efter hand rann projektet ut i sanden. När det gått ett par år verkade det inte finnas någon i stadsdelen som kom ihåg gruppen.

 

 

 

Modell 5

 

I natt drömde jag om ett stort och svalt hus vid en strand. Där var luften klar och oförorenad, dricksvattnet och maten oklanderligt hygieniska. Jag hade kommit dit med en släkting. Märkligt nog utgick det flera gator från baksidan av huset. Vi valde en av dem på måfå. Ju längre vi gick desto mörkare blev gatan. Ibland krockade vi med varandra eller med möbler som någon ställt ut huller om buller längs vägen. När jag kom till slutet av den mörka vägen kände jag äntligen igen min egen säng som tagit mig ut på drömfärden. Det stora huset var alltså ett modellhus. De ligger ju där olika vägar löper samman.

 

 

 

Modell 6

 

Det hägrar ett ljussken i drömmen, men för att komma dit måste man gå genom en eldring. Många är de som tagit sats och sprungit mot den men ingen har kommit igenom. För min del var jag fast besluten att nå fram. Innan jag rusade mot elden skärpte jag min tanke och stålsatte min vilja. Till slut lyckades jag faktiskt komma igenom ringen. Men min kropp var sotig och bränd, hår och skägg var borta. Bakom ljuset fanns inget annat än öde mark. Råttor som också blivit brända men lyckligen överlevt sprang jublande fram och hälsade mig. Sen dess är jag kung i råttriket.

 

 

 

Modell 7

 

En science fiction-projekt. Forskarna kan korsa in flera frukter i en enda planta. Olika goda frukter ligger om varandra i ett stort gemensamt skal, åtskilda av hinnor. Folk har kommit till laboratoriet med sina älsklingssorter, citrus, longan, blodcitron, aprikos, havtorn, sharon och vinruta från norr, plommon, mango, rambutan, jackfrukt, pomelo, mullbär, durian, mjölkbröstfrukt från söder. Men när frukten väl blev mogen hade den en enda röd färg över hela skalet. Ingen hade kommit på idén att ändra skalet så dess olika delar skulle passa till fruktslagen inuti.

 

 

 

Modell 8

 

Man projekterar ett hus format som ett fågelbo hängande i ett träd. Runt det har man rullat taggtråd, installerat elektronisk spaningsutrustning, radar, ljudsensorer, seismometrar... Huset ser ut som en hypermodern militärbas, men även som ett gryt för en dinosaurie av något sedan länge utdött slag. I teorin är huset ett paradis på jorden, en okränkbar plats utan fiender i evig tid. Men enligt ritningen måste detta enorma fågelbo vara placerat i ett träd. Hädanefter skall alla aktivt plantera träd och vårda dem hängivet, till och med deras unga skott.

 

 

 

 





Kapitel 8: EN DRÖM

 

 

Alla trycker snabbt in sig i skuggan för att observera hur den röda floden makligt glider fram. Deras hjärtan bultar, bekymrat, upprymt. Skeptiska ord sprider sig raskt i natten, som hemliga befallningar att förbereda sig för en stor strid. Är inte det här ett hämndblodbad? Nog skall väl våra liv drunkna i det röda havet?

 

Sävligt stiger blodet, avslappnat och fridfullt som ett sovande barns andetag. Det fyller upp tomrummet, stöter till historiska platser, som en jättelik pytonorm smidigt krälande över en stenläggning. Som en boll rullande på en bollplan. Regndroppar ropande åt varann att samla sig i sänkorna.

 

En krita har just placerats vid en tavla. Blodet har kommit och vidgat vyerna, väckt ett hjärncentrum för kvicktänkthet så att var och en själv förstår, självmant tar kritan och präntar bokstäver. Vi övar på att läsa en enkel mening med tydligt uttal. Att skriva Fosterlandets namn och våra egna namn med versaler.

 

Blodet söker sig till grödor som går i blom och pollineras. Ris som dignar av ax. Stora potatisknölar. Trinda majskorn. Boskap med blank päls, höns med skinande fjädrar. Fisk som sprattlar i bäckar och sjöar. Blodet hjälper flinka fingrar att sätta ut risplanta efter risplanta, lägga majskorn efter majskorn i den feta fruktbara jorden.

 

Mjukt rinner blodet över mossbelupna verandor, rufsar i ogräsens strån. Det får marken att darra som ålar som läggs i salt före avlivning. Blodet breder ut sig med drömmens makt och kraft. Hela plutoner har vräkts i jorden av granatkastare och missiler. När ni nu reser er upp har ni jord på era huvuden som kamouflerade soldater på specialuppdrag. I led på led traskar ni hem till era byar och letar efter era gamla hus. Underbart nog fattas inte en enda av era närstående och grannar. Maten ni hälsas välkomna med är inga offergåvor på er dödsdag, utan vanlig krabbsoppa med malva och aubergine och annan husmanskost.

 

Blodet koncentrerar klorofyllet i trädens blad, ruskar om dem, sköljer dem rena. Alla tillstånd vänds upp och ner, schamaner i trans daskar sig i ansiktet så de vaknar, inrotade vanor förvandlas till passioner. En okänd fågel kvittrar om märkliga rörelser i jorden. En mask försöker gräva en våning till så marken blir luftigare. En groda ser månen och kväker efter sin mamma. En silvertärna skriker efter sin älskade på andra sidan oceanen.

 

Kart som redan blivit plockade återbildas nu i trädens kronor och väntar på att bli söta och goda. Blommor och frukter som blivit maskätna eller sönderpickade skälver av förnyelse. Avsågade stockar återförenas av sig själva. Sav sipprar genom murkna stubbar och avger en välbekant besk doft av nya blad och rötter. Varje trädstam blir respekterad och beskyddad som en levande varelse. Varje människa åtnjuter frihet, rättigheter och heder. Träd och människor klänger på varandra och frodas tillsammans.

 

Fåglar och fyrfotadjur i flockar leder varandra till blodet, så som man söker sina nära och kära som man skilts från i orostiderna. De har med sig näbbar, horn, hörntänder, klor från artfränder som blivit jagade och dödade, och allt detta lägger de på en flodbrink och sedan faller de på knä och väntar. När blodet kommer återskapar det muntert päls och fjädrar. Det värmer varje cell, varje svettkörtel, varje slemhinna.

 

Blodet lossar sitt grepp så djuren får springa till vildmarkens frihet och fåglarna svinga sig mot himlens höjd. Det släpper ut fiskyngel, sjögräs, plankton i oceanen. Även de tama fåglarna tävlar i att lägga ägg, hitta föda, simma och plaska av hjärtans lust.

 

Alla, även jag, andas äntligen djupt, utan rädsla. I detta ögonblick har vi samma blodgrupp. Vi ligger stilla bredvid varandra och låter den varma röda floden dra genom oss. Jag är fortfarande jag, men annorlunda i natt. Självständig och fri som en insekt, som ett vilt djur. Lycklig som fisken i havet och fågeln i skyn.

 

 

 

 





Kapitel IX: ANSLUTNING

 

 

Vattnet börjar rinna in i munnen på oss alla. Det bär med sig förfädernas själar och landets andedräkt. I varje individ rinner flera strömmar samman, deras respektive färger förenas i tidvattnet som stiger tjockt av slam.

 

Det nya flödet återskapar säsongerna för kopulation, äggläggning och implantation. Det röda blodet ger näring åt foster och håller groddar vid liv. Det får växter att gå i blom och slå ut och tusentals olika djur att fortplanta sig.

 

Ande och mikroelektronik. Puls och mjukvarukonstruktion. Strukturell och ickestrukturell information om ande och materia. Ansikten av människor, vilda djur och växter knyts samman i hela sin diakrona längd och sitt synkrona rum.

 

Datavålnader i väntan på att dekomprimeras sporrar nutidens människor att inte sacka efter eller bli kvar på samma fläck.

 

Figurerna som framträder på skärmen reser sig upp och återskapas men väljer nu andra värden. En annan väg. En annan filosofi. En annan vägkorsning. En annan gudabild. En annan modell. En annan självständighet. En annan frihet. En annan lycka. En annan vilja. En annan känsla.

 

Ett timotejstrå som länge varit tyst visar sig plötsligt i skärmens vänstra hörn. Det viner vibrerande och utdraget i det som en varning för virusangrepp på datorn: Vi har gått genom en tid av återvinningsskrot! Folk blir inte chockade eller irriterade av signalen, för i dessa dagar vet alla att de varken är byggstenar eller råvaror.

 

Den oansenliga timotejen skapar en dominoeffekt då den knuffar omkull en hel rad schackpjäser. En figur man inte ser ansiktet på tydligt har just ställt sig upp och erkänner att han är en slö kniv. Så är det dags för en andra figur, en tredje, och så vidare. Längs det oändliga ledet av pjäser fortplantar sig vågen av självbeskrivningar. En efter en erkänner de sig vara en disktrasa, en gammal kvast, en sopskyffel, en bok med lös rygg, en stol med brutet ben, ett kortslutet strykjärn. De erkänner att de är slitna handdukar, urgångna skor, omoderna skjortor, gamla klibbiga plastburkar. Nu går alla självmant till uppställningsplatsen för att klassificeras, destrueras, eller vänta på att återvinnas.

 

Alla filer i arkivet visar sig i tur och ordning som gravar. Några är praktfullt byggda och konstfullt dekorerade, andra har lämnats åt sitt öde. I all villervallan bygger skärmen upp en allhelgonadag med brinnande rökelse och ett gytter av offergåvor. Mannen som var chef för kooperativet för länge sedan dyker upp igen och ansluter sig förvånad till en profet, en arbetsgrupp, en skådespelare med vitmålat ansikte. Politikläraren möter soldater från bägge sidor. I isoleringscellen som fått nytt lås vaktas dödsdömda fångar.

 

Det råa köttet lyckas också få nyheter från fågelbohuset, råttriket och den trånga sängen, och det tittar muntert än en gång på det fuktiga, mögliga hålet längst nere på väggen. Getingen där inne visar sig plötsligt på skärmarna, öppnar dörren till minnets förråd och lyckas läsa många värdefulla dokument som hittills inte dechiffrerats. Getingen är nu en ledtråd, ett chakra, en universalnyckel.

 

Nedsölade själar kravlade nyligen mödosamt genom skorstenen på universums krematorium, slakteri, anläggningar för bearbetning av avfall. De bar på fruktlösa ideal, fruktlösa drömmar. Vid säsongens första regnskur rasar de ner. Hela hopen förenas i droppar av klart vatten som stänker ner på moder jord. De droppar hopp i de levandes drömmar / De sköljer växterna / De tvättar rymden ren.

 

Ängssyror, himmelsblomster och ormbunkar vid häcken liksom fiskyngel och larver i gölarna lyser plötsligt upp. De längtar efter att få leva fritt med bevarad heder. De ansluts till starka träd och vilddjur för att få långt synfält, djärvhet och mod.

 

De lär sig örnens stolta, sorgsna sätt att rugga. När den inte längre kan flyga i höjden hackar den sönder näbben mot en klippa. På så sätt regenererar den sin näbb och sina klor. Den djärvs titta mot solen utan att blinka, den är inte rädd att slås med blindhet.

 

Örnen flyger till bergets topp och väntar in en storm. Rasande virvelvindar lyfter den till stormens högsta höjd. Dess vassa klor klöser i stormens rygg som en symbol för stolthet och kraft.

 

Hải Phòng – Hà Nội 25 augusti 2018

M.V.P.

 



 

_____________
[1] Đồng Dù tillhör länet Củ Chi som ligger nordväst om Hồ Chí Minh-staden (som tidigare hette Sài Gòn), sex mil från centrum. Det var en militärbas av största vikt för USA och republiken Vietnam före 1975.

[2] Bron över Ka Long.

[3] Ka Long är gränsfloden mellan provinsen Quảng Ninh i Vietnam och Guangxi i Kina.

[4] Chắn Coóng Pha är ett fält i byn Thán Phún i kommunen Hải Sơn i Móng Cái, provinsen Quảng Ninh. Här rinner Ka Long samman med den flod kineserna kallar Beilun.

 

 




Tobias Theander:
Till vardags arbetar han som gymnasielärare i biologi, geografi och naturkunskap på Furulundsskolan i Sölvesborg. Men hemma i Kristianstad ägnar Tobias Theander många timmar åt en hobby som gör honom tämligen unik. Han översätter vietnamesisk skönlitteratur till svenska, direkt från originalspråket.

 

 

 

 

 

BẢN TIẾNG VIỆT: Thời tái chế

 

 

ENGLISH VERSION: Era of Junk

 

 

РУССКАЯ ВЕРСИЯ: Время утиля

 

 

DEUTSCHE VERSION: Ära des Mülls

 

 

O'ZBEK VERSIYASI: Қабоҳат даври

 

 

WIKANG FILIPINO: Kapanahunan ng Basura

 

 

 

 

 

Bìa sách của Nhà sách Tao Đàn. HS Nguyễn Thanh Thanh thiết kế

 

 

 

 

 

 

BÀI KHÁC
1 2 3 4 
























Thiết kế bởi VNPT | Quản trị